Blogg B - Etik

Det där ”allmänintresset”

Etik är ett ständigt svårt ämne som tål att diskuteras vid varje publicerad artikel. I och med Nyhetsartikel 2 då vi kunde välja att skriva om en rättegångsförhandling kom frågan upp för mig hur vi ska ställa oss till publicering av namn. Vad är det som gäller? Svaret var att vi aldrig publicerar namn. Om inte allmänintresset är tillräckligt stort. Som det står i publicistreglerna, paragraf 7: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Och paragraf 15: Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

(https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-for-press-radio-och-tv/publicitetsregler) 

Detta allmänintresse. Vad innebär det? Jag diskuterade namnpublicering med en vän. Att det kan vara okej att publicera namn om det gäller en kändis eller politiker. Men varför frågade han. Vad är det som gör att vi kan hänga ut en person bara för att hen är känd? Politiker kan jag mer förstå, de är ändå folkvalda med mycket makt, men det är på gränsen. En anklagan är inte en dom, men kommer det ut kan det vara slutet för en politiker. Det har hänt vid fler än ett tillfälle. Till exempel här http://www.expressen.se/kvp/sexkopsatalad-politiker-avgar/. Det här är dock ett tillfälle där varken bild eller namn publicerats. Artikeln är från 2011. Hade det skrivits ut idag? Kanske. 

Varför?

I en artikel från DN (http://www.dn.se/kultur-noje/en-del-tidningar-har-passerat-gransen/) säger Ola Sigvardsson ”Det finns en förskjutning från namnpubliceringar som är av samhällsintresse till sådana som sker för att tillfredsställa nyfikenheten. Det kanske beror på en ökad kommersialisering av medierna eller att man utgår från att den sortens skvaller lockar till läsning”. Den stora tidningsdöden är ju känd och jag tänker att vissa tidningar, framförallt de som lever på lösnummerförsäljning, pushar gränser för att överleva. Vilket känns som helt fel väg att gå. 

I fall där anonyma människors namn och bild publiceras

När man får höra om ett brott som begåtts av ”xx-åring” är det något i en som undrar vad hen heter och ser ut. Jag kommer från landsbygden, och det man läser om i lokaltidningen kan absolut vara om någon man känner, vilket gör intresset ännu större. Överallt skvallras det, men framförallt på mindre ställen. För ett par månader sedan gick det rykten om en kvinna som skulle ha låst in sin dotter på hennes rum i flera dagar och dessutom psykiskt och fysiskt misshandlat henne. Alla visste vem det var, hon var ”känd på byn”. När vi sedan läste om domen i tidningen (http://www.skanskan.se/article/20140102/YSTAD/140109871/-/doms-for-att-ha-plagat-dotter) var det som att allt föll på plats. Att det faktiskt skett och inte bara var rykten. Men - vi vet fortfarande inte om det är hon som vi tror att det är. Jag funderade på namnpublicering i detta fall, det skulle säkert fällas av granskningsnämnden, men om man skulle leka med tanken: Å ena sidan skulle det vara helt ödesdigert för någon på ett litet ställe att få sitt namn publicerat även om hon blivit dömd. Den utfrysningen som helt säkert skulle ske är inte nådig. Samtidigt - fortfarande vet vi inte om det faktiskt var hon, och om tidningen publicerat namnet och vi fick veta att det inte gällde henne skulle hon ju få slippa det skvaller och prat bakom ryggen hon fått uppleva. Men återigen, då är det någon annan som får utstå det istället. 

Och allmänintresset - hur mycket ska vi vilja veta för att det ska bli till allmänt intresse? En ”kändis på byn” kan vara lika stor som en ”kändis i stan”.

Om DNs debattartikel av Stig Hadenius

Det är en svår fråga. Om man kan rädda ett liv, är det då värt att släppa lite på de strikta etiska reglerna? Hur många liv skulle man rädda? Och hur många behöver man rädda för att det ska vara värt det? 

Jag såg filmen ”The Monuments Men” på bio förra helgen (obs spoiler alert). Den handlade om truppen som tillsattes under andra världskriget för att ta tillbaka och skydda den konst som Hitler stulit. Han hade som plan att öppna ett ”Führer Museum”, men använde också konsten som hot och eldade upp och förstörde en hel del. Tanken på att mästerverk som Mona Lisa inte skulle finnas kvar idag är väldigt främmande för mig. Trots det var det inte långt ifrån att bli sant. Även om truppen inte var på plats för att slåss var eldstrider oundvikliga, och män dog. Frågan som ställs i filmen är om det är värt människors liv att rädda några konstverk. Och svaret blir till slut ja. För konst är så mycket. Det är historia, det är levnadsöden, det är berättelser. Och det är något som kan, om det tillåts, finnas kvar århundrade efter århundrade. Så åter till vår fråga: är de publicistiska reglerna värda människoliv? Jag tror att om man skulle släppa upp allt och låta tidningar, tv, radio publicera vad de ville skulle det bli kaos. Och människors liv skulle bli kraftigt försämrade med hot, våld och kränkningar. Oavsett skyldig eller ej. Och i slutändan är ju ett liv värdigt om det är just värdigt - och inte outhärdligt. Men jag vet inte. Det är en reflektion. Jag tror inte heller skribenten vill att vi ska skita i allt vad publicistiska spelregler heter, men nu tänker jag i extremer. Kanske att vi borde testa för att se hur det går. Om Stig Hadenius har rätt. Men det låter ganska skrämmande.

Det lockande i att vrida och vända på fakta

När jag läste radioproduktion på Malmö Högskola pratade vi en del om just etik. Då togs P1 dokumentären ”Ingen är vän med en fattig” upp. Mona Masri berättade historien om Frida som hade tre olika jobb med osäkra anställningar och som kämpade mot fattigdomen. I dokumentären beskrevs Frida som någon Mona sett på krogen, men berättade inte att de egentligen kände varandra. Inte heller nämndes faktumet att Frida ägde en bostadsrätt. Programmet blev fällt i granskningsnämnden. Som journalist är det lätt att lockas av att vrida och vända på fakta och utelämna sådant som skulle göra historien mindre intressant. Jag har själv redigerat bort meningar och framhållit det mer sensationella. Men jag tycker inte längre att det är värt det. Och inte absolut inte försvarbart om man vill syssla med journalistik. 

Ur Granskningsnämndens fällande dom: ”SR ska bedriva programverksamheten opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet ska råda i radion (6 § i sändningstillståndet).” Eftersom programmet stred mot detta blev det fällt. 

Läs mer och lyssna här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=5091906

Medierna i P1 om mordet på malmökillen

Jan Helin från Aftonbladet säger att i dagens samhälle kan man ta reda på fakta om en person genom en enkel googling. Han tycker det är konstigt att man på internet får berätta vad man vill men att medierna ska hålla sig inom väldigt strikta ramar. Jag förstår hur han tänker, men det är inget nytt fenomen att saker är offentliga. Okej att internet har gjort det mesta extremt lättillgängligt, men se på all offentlig info som varit öppet långt innan google. Domar till exempel, och allt annat som vi jobbade med förra veckan. Skillnaden är att alla vet hur man googlar idag men hur man tar fram offentliga allmänna handlingar är inte lika välkänt. Problemet med hans argument är att han bortser från trovärdigheten i ett välkänt medie, en dagstidning eller kvällstidning kommer (förhoppningsvis) aldrig kunna jämföras med en blogg på det sättet. Dessutom vinklar alltid journalisten, och även om man skriver i artikeln att det bara är spekulationer kommer läsaren se det som framhålls mest, vilket i det här fallet verkar ha varit de misstänktas religösa bakgrund och åsikter.

När Aftonbladet publicerade så pass mycket information blev det väldigt enkelt att hitta de misstänktas uppgifter. Publicistreglerna, paragraf 16: Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig. Jag håller mer med Sydsvenskan än Aftonbladet. Hellre för lite info än för mycket.

Det jag tycker Jan Helin har en poäng med är när han säger att det kan bli en förstärkning av att försöka dölja något. Till exempel främlingsfientliga som bara blir triggade av att media inte tar upp, enligt dem, relevant fakta för fallet. Och jag tror det är ett stort problem idag, att den grupp som inte tycker att andra än svenskar har rätt till vårt land, känner sig ensamma och därför grupperar sig och slår tillbaka. Jag tror inte alltid att det är rätt väg att gå, att dölja, men jag har inte heller något bra alternativ. Fast att publicera artiklar med vinkel på att ”muslimer dödar homosexuella” spär bara på en fördom som måste försvinna.