Blogg C - New journalism

Till den här uppgiften har jag läst Flickan och Skulden av Katarina Wennstam. Valet var enkelt eftersom jag läst alla Wennstams romaner och länge tänkt att jag velat läsa hennes mer dokumentära böcker. Och jag ångrade mig inte! Flickan och skulden är en enormt viktig och välskriven bok om samhällets och det svenska rättssystemets syn på våldtäkter. Den ena sjuka historien följs av nästa fruktansvärda händelse, där det för oss läsare är enormt tydligt att det handlat om en våldtäkt, men där domstolen ansett annorlunda. 

Jag klarar generellt av att läsa det mesta, men vissa stycken i den här boken är nästan för magstarka. Låt mig exemplifiera, här från historien om Jonna som på en fest hos en kompis druckit GHB och däckat. När hon vaknar morgonen därpå minns hon ingenting.

"När Jonna däckade ute på balkongen bar Emil och Kalle in henne i sovrummet där hon tidigare hade legat och sovit. De klädde av henne och lade henne på rygg på sängen. De använde en rakhyvel för att raka av hennes könshår. De hade en kapsylöppnare i form av en penis, som någon hade köpt som en rolig souvenir på någon turistort utomlands. Den tryckte de in i Jonnas slida och och i anus. De vred och vände på henne, lekte 'porrfilm'.

Flera gånger ska Jonna ha visat vissa livstecken och lyft på huvudet. Emil och Kalle ska då ha slagit ner hennes huvud, dunkat det mot väggen. De kallade henne hora och fitta medan de höll på. De spottade på henne. 

Emil var skadad efter en olycka och gick på kryckor. En av kryckorna använde han och Kalle till att trycka in i Jonna och köra fram och tillbaka. (...) De såg att det rann blod från foten av kryckan."

s. 123-124, Flickan och Skulden, Katarina Wennstam, 2002

Jonna kallas efter detta "Kryck-horan". Berättelsen skildras en bit i taget i varje kapitel, och det är en hemsk historia. Det här är ett tydligt exempel på new journalism, den mer litterärt skrivna texten. Hon varvar dessa berättelser med undersökningar, hänvisningar till andra böcker om samma ämne och reflektioner om synen på våldtäkt. Historien om Jonna är riktig, men återberättad och författad av Wennstam. 

Till en början funderade jag på om det verkligen var bra att måla ut saker för att låta de få större fäste och genomslag. Men efter ha läst Flickan och Skulden tycker jag absolut det. Jag vet inte hur mycket av det som Wennstam skriver är exakt som det berättats och vad som är tillagt för konstnärlighetens skull. Men de här historierna är så starka i sig själv att jag inte tror det behövs någon vidare utmålning. 

Som Jan Guillo hävdar i Reporter, Häger, 2009:

"Det är inget fel på tesen att journalistiken kan berikas och nå ut bredare med inympad litterär teknik."

Eller som han säger i Att skriva reportage, Hansén och Thor, 1990:

"Den nya journalistikens stora förtjänst är att man med den kan ge en sannare och mer psykologisk sammanhållen historia."

För det är ju så. Journalisten använder sig inte bara av statistik och rapporter för då skulle ingen läsa. Journalisten använder sig av sitt språk för att på bästa sätt få fram det viktiga. Om ett ämne som behöver lyftas fram kan få mer genomslag av att språket är levande och spännande och lockar fler till läsning är det en positiv sak.

Problemet är om det blir otydligt vad som är "sant" eller inte. Men vad jag förstår det som handlar inte new journalism om att föra in osanning i en berättelse, utan om att understryka och föra fram det essentiella. Jan Gradvall skriver i sin artikel "New journalism blir aldrig gammal" (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55) att "Marc Weingarten definierar new journalism som 'journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact'." Och i så fall är det ju tydligt, det är ingen skillnad på fakta och källkritik i new journalism jämfört med annan journalistik.

Jan Myrdal ser det inte som "fejk" att välja ut sina egna ord och berätta det väsentliga ut en historia. 

"Jag vet mycket väl alla felkällor i mina böcker, men meningen var att jag skulle ge dessa bönder en röst."

"Rapporten skrevs medvetet för att om möjligt dels smugglas in som vetenskap, påverka bilden av Kina och Tredje Världen, och dels nå en stor läsekrets."

Att skriva reportage, Hansén och Thor, 1990

För läsarkretsen är viktig. För att återgå till Flickan och Skulden, det är en bok som jag önskar alla läste. Kanske framförallt jurister, domare, advokater, åklagare, poliser och andra yrkespersoner som tillsammans är en stor del av att skapa en bild av vad som är rätt och fel i samhället. Den här boken må ha 12 år på nacken, men som vi sett i media senaste månaderna har inte mycket förändrats. Just nu säger samhället och våra domstolar att det är tjejens fel. Just nu läggs det allt för mycket fokus på vad tjejen inte gjort, och inte vad killen, som faktiskt utfört brottet, gjort. Och efter att ha läst den här boken blev jag mycket mer mörkrädd än vad jag var förut.

Blogg B - Etik

Det där ”allmänintresset”

Etik är ett ständigt svårt ämne som tål att diskuteras vid varje publicerad artikel. I och med Nyhetsartikel 2 då vi kunde välja att skriva om en rättegångsförhandling kom frågan upp för mig hur vi ska ställa oss till publicering av namn. Vad är det som gäller? Svaret var att vi aldrig publicerar namn. Om inte allmänintresset är tillräckligt stort. Som det står i publicistreglerna, paragraf 7: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Och paragraf 15: Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

(https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-for-press-radio-och-tv/publicitetsregler) 

Detta allmänintresse. Vad innebär det? Jag diskuterade namnpublicering med en vän. Att det kan vara okej att publicera namn om det gäller en kändis eller politiker. Men varför frågade han. Vad är det som gör att vi kan hänga ut en person bara för att hen är känd? Politiker kan jag mer förstå, de är ändå folkvalda med mycket makt, men det är på gränsen. En anklagan är inte en dom, men kommer det ut kan det vara slutet för en politiker. Det har hänt vid fler än ett tillfälle. Till exempel här http://www.expressen.se/kvp/sexkopsatalad-politiker-avgar/. Det här är dock ett tillfälle där varken bild eller namn publicerats. Artikeln är från 2011. Hade det skrivits ut idag? Kanske. 

Varför?

I en artikel från DN (http://www.dn.se/kultur-noje/en-del-tidningar-har-passerat-gransen/) säger Ola Sigvardsson ”Det finns en förskjutning från namnpubliceringar som är av samhällsintresse till sådana som sker för att tillfredsställa nyfikenheten. Det kanske beror på en ökad kommersialisering av medierna eller att man utgår från att den sortens skvaller lockar till läsning”. Den stora tidningsdöden är ju känd och jag tänker att vissa tidningar, framförallt de som lever på lösnummerförsäljning, pushar gränser för att överleva. Vilket känns som helt fel väg att gå. 

I fall där anonyma människors namn och bild publiceras

När man får höra om ett brott som begåtts av ”xx-åring” är det något i en som undrar vad hen heter och ser ut. Jag kommer från landsbygden, och det man läser om i lokaltidningen kan absolut vara om någon man känner, vilket gör intresset ännu större. Överallt skvallras det, men framförallt på mindre ställen. För ett par månader sedan gick det rykten om en kvinna som skulle ha låst in sin dotter på hennes rum i flera dagar och dessutom psykiskt och fysiskt misshandlat henne. Alla visste vem det var, hon var ”känd på byn”. När vi sedan läste om domen i tidningen (http://www.skanskan.se/article/20140102/YSTAD/140109871/-/doms-for-att-ha-plagat-dotter) var det som att allt föll på plats. Att det faktiskt skett och inte bara var rykten. Men - vi vet fortfarande inte om det är hon som vi tror att det är. Jag funderade på namnpublicering i detta fall, det skulle säkert fällas av granskningsnämnden, men om man skulle leka med tanken: Å ena sidan skulle det vara helt ödesdigert för någon på ett litet ställe att få sitt namn publicerat även om hon blivit dömd. Den utfrysningen som helt säkert skulle ske är inte nådig. Samtidigt - fortfarande vet vi inte om det faktiskt var hon, och om tidningen publicerat namnet och vi fick veta att det inte gällde henne skulle hon ju få slippa det skvaller och prat bakom ryggen hon fått uppleva. Men återigen, då är det någon annan som får utstå det istället. 

Och allmänintresset - hur mycket ska vi vilja veta för att det ska bli till allmänt intresse? En ”kändis på byn” kan vara lika stor som en ”kändis i stan”.

Om DNs debattartikel av Stig Hadenius

Det är en svår fråga. Om man kan rädda ett liv, är det då värt att släppa lite på de strikta etiska reglerna? Hur många liv skulle man rädda? Och hur många behöver man rädda för att det ska vara värt det? 

Jag såg filmen ”The Monuments Men” på bio förra helgen (obs spoiler alert). Den handlade om truppen som tillsattes under andra världskriget för att ta tillbaka och skydda den konst som Hitler stulit. Han hade som plan att öppna ett ”Führer Museum”, men använde också konsten som hot och eldade upp och förstörde en hel del. Tanken på att mästerverk som Mona Lisa inte skulle finnas kvar idag är väldigt främmande för mig. Trots det var det inte långt ifrån att bli sant. Även om truppen inte var på plats för att slåss var eldstrider oundvikliga, och män dog. Frågan som ställs i filmen är om det är värt människors liv att rädda några konstverk. Och svaret blir till slut ja. För konst är så mycket. Det är historia, det är levnadsöden, det är berättelser. Och det är något som kan, om det tillåts, finnas kvar århundrade efter århundrade. Så åter till vår fråga: är de publicistiska reglerna värda människoliv? Jag tror att om man skulle släppa upp allt och låta tidningar, tv, radio publicera vad de ville skulle det bli kaos. Och människors liv skulle bli kraftigt försämrade med hot, våld och kränkningar. Oavsett skyldig eller ej. Och i slutändan är ju ett liv värdigt om det är just värdigt - och inte outhärdligt. Men jag vet inte. Det är en reflektion. Jag tror inte heller skribenten vill att vi ska skita i allt vad publicistiska spelregler heter, men nu tänker jag i extremer. Kanske att vi borde testa för att se hur det går. Om Stig Hadenius har rätt. Men det låter ganska skrämmande.

Det lockande i att vrida och vända på fakta

När jag läste radioproduktion på Malmö Högskola pratade vi en del om just etik. Då togs P1 dokumentären ”Ingen är vän med en fattig” upp. Mona Masri berättade historien om Frida som hade tre olika jobb med osäkra anställningar och som kämpade mot fattigdomen. I dokumentären beskrevs Frida som någon Mona sett på krogen, men berättade inte att de egentligen kände varandra. Inte heller nämndes faktumet att Frida ägde en bostadsrätt. Programmet blev fällt i granskningsnämnden. Som journalist är det lätt att lockas av att vrida och vända på fakta och utelämna sådant som skulle göra historien mindre intressant. Jag har själv redigerat bort meningar och framhållit det mer sensationella. Men jag tycker inte längre att det är värt det. Och inte absolut inte försvarbart om man vill syssla med journalistik. 

Ur Granskningsnämndens fällande dom: ”SR ska bedriva programverksamheten opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet ska råda i radion (6 § i sändningstillståndet).” Eftersom programmet stred mot detta blev det fällt. 

Läs mer och lyssna här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=5091906

Medierna i P1 om mordet på malmökillen

Jan Helin från Aftonbladet säger att i dagens samhälle kan man ta reda på fakta om en person genom en enkel googling. Han tycker det är konstigt att man på internet får berätta vad man vill men att medierna ska hålla sig inom väldigt strikta ramar. Jag förstår hur han tänker, men det är inget nytt fenomen att saker är offentliga. Okej att internet har gjort det mesta extremt lättillgängligt, men se på all offentlig info som varit öppet långt innan google. Domar till exempel, och allt annat som vi jobbade med förra veckan. Skillnaden är att alla vet hur man googlar idag men hur man tar fram offentliga allmänna handlingar är inte lika välkänt. Problemet med hans argument är att han bortser från trovärdigheten i ett välkänt medie, en dagstidning eller kvällstidning kommer (förhoppningsvis) aldrig kunna jämföras med en blogg på det sättet. Dessutom vinklar alltid journalisten, och även om man skriver i artikeln att det bara är spekulationer kommer läsaren se det som framhålls mest, vilket i det här fallet verkar ha varit de misstänktas religösa bakgrund och åsikter.

När Aftonbladet publicerade så pass mycket information blev det väldigt enkelt att hitta de misstänktas uppgifter. Publicistreglerna, paragraf 16: Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig. Jag håller mer med Sydsvenskan än Aftonbladet. Hellre för lite info än för mycket.

Det jag tycker Jan Helin har en poäng med är när han säger att det kan bli en förstärkning av att försöka dölja något. Till exempel främlingsfientliga som bara blir triggade av att media inte tar upp, enligt dem, relevant fakta för fallet. Och jag tror det är ett stort problem idag, att den grupp som inte tycker att andra än svenskar har rätt till vårt land, känner sig ensamma och därför grupperar sig och slår tillbaka. Jag tror inte alltid att det är rätt väg att gå, att dölja, men jag har inte heller något bra alternativ. Fast att publicera artiklar med vinkel på att ”muslimer dödar homosexuella” spär bara på en fördom som måste försvinna.

Blogg A - Nyhetsvärdering

Hej och välkomna!

Det här är en blogg där jag kommer publicera ett par uppgifter från kursen Journalistik på Karlstads Universitet. De flesta som läser detta vet ju det, men om någon annan undrar vill jag säga att det här inlägget handlar om nyhetsvärdering. Varför en nyhet blir just en nyhet. Jag kommer ta upp tre stycken artiklar ur nyhetsflödet vecka 7.

Håll till godo!

• Jens Spendrup, ordförande för Svenskt Näringsliv fick frågan ”Beror bristen på kvinnor i företagens styrelser på att det inte finns kompetenta kvinnor?” i Ekots lördagsintervju och svarade ja. Artikeln från Svenska Dagbladet tar upp kritiska röster om uttalandet.

Frågor om feminism, jämställdhet och partriarkat är något som är en nyhetstrend just nu. När en så stor näringslivsperson uttalar sig klantigt, och dessutom i ekots lördagsintervju som många gånger är en nyhetskälla, kommer det att uppmärksammas. Spendrup är dessutom en ”elitperson” med en hel del makt, alltså någon vi gärna kritiserar och läser om.

Intervjun innehöll självklart mer än just det här uttalandet, men nyheten vinklas för att attrahera publiken. När han svarar ja på frågan tycker jag det låter som att han gör det samtidigt som han tänker på nästa formulering, alltså att han knappt hör själva frågan. Jag har svårt att tro att en så mediatränad person skulle svara ja på en sådan fråga (även om han tycker det) om han varit mer medveten i ögonblicket. Men självklart tar inte nyheten upp det tankspridda i ja:et. Det tycker jag inte heller man som journalist behöver göra, jag vill bara peka på att man framhäver det man vill. Som medieforskaren Gudmund Hernes kallar det när han pratar om medialiseringstekniker:

- Tillspetsning: tillspetsade citat lyfts fram och källor som formulerar sig kort, klart och tydligt premieras.

Artikeln från Svenska Dagbladet

Ekots lördagsintervju 

• Sällan dyker sälen upp i hamnen, löd rubriken i tisdagens Ystads Allehanda till artikeln rörande att en säl synts utanför Ystad i helgen. Texten innehåller en intervju med mannen som sett den och tagit en bild, vilken också publicerats

Det här är en extremt lokal lokalnyhet. Jag kommer själv från Simrishamnsområdet och det berör inte ens oss som bara befinner oss tre mil österut. Den känns mer som en utfyllnad än något viktigt. Men Ystads Allehanda publicerar många ”trevliga nyheter” som man kan samlas kring vid fikabordet och tycka är gulligt. Läser man YA så vill man ha sådana här nyheter. Det är en lättbegriplig nyhet som Björn Häger uttrycker det. Djur är något som lockar läsare, även om de ännu hellre får vara skadade eller nyfödda.

Det är också en enkel nyhet att göra. Mannen som sett sälen har själv tagit bilden som utgör två tredjedelar av artikeln, och han har antagligen intervjuats på telefon. Det går snabbt och lätt att fixa ihop en halvsida (ja, det här var en halvsida) till en dag då inte mycket annat händer.

Artikeln från Ystads Allehanda

• TV4 Nyheternas första inslag i tisdagens 19.00-sändning handlade om en 16-årig tjej som ska utvisas och riskerar att bli bortgift i sitt hemland Pakistan. Hon berättar att om hon säger nej kommer hon bli dödad. Hennes klass har startat ett upprop på sociala medier för att hon ska få stanna.

Det  här är en enormt viktigt nyhet, men även om det tar emot att säga tycker jag det är ett exempel på en nyhetsdag då inte särskilt mycket hände. Det är ett inslag som lika gärna kunnat visas en eller två dagar senare, och hade det varit dödsskjutningar i Malmö, upplopp i Stockholm eller svenska dopingavslöjanden i Sotji hade den här nyheten lätt fått kliva undan. Folk som står inför utvisningar trots extrema förhållanden i deras hemländer är något som sker nästintill varje dag, och därför inget udda eller nytt. Men att hon bara är 16 och riskerar barnäktenskap gör så klart saken värre. Det är trots allt henne inslaget handlar om och inte hennes mamma som också tvingas åka tillbaka.

Även här vill jag hänvisa till Gudmund Hernes. Nyheten handlar inte om att utvisningar som kan leda till döden sker i Sverige, utan den har vinklats till att handla om en specifik person som drabbas. 

- Personifiering: få saker intresserar människor lika mycket som andra människor. Att lyfta fram enskilda personer är ett enkelt sätt att möjliggöra identifikation.

Inslaget från TV4 Nyheterna

Källor: Förutom artiklarna och nyhetsinslaget som är länkade under varje stycke har jag använt mig av boken ”Reporter - En grundbok i journalistik” av Björn Häger, 2009 och rapporten  ”Vid nyhetsdesken. En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner” av Bengt Johansson, 2008.